Jag har inget emot jakt om man bara tar tillvara på djuret i fråga efteråt. Äter upp det, för att vara krass. När det däremot handlar om att döda enbart för dödandets skull så går min respekt upp i rök. Som att skjuta räv och använda motiveringarna "För att jag får" eller "Annars har jag inga rådjur att skjuta till hösten".
Nä, stackars dig. Okej om rävstammen växer sig för kraftig eftersom den inte har några naturliga fiender, men du ska fan inte skjuta rävar för att DU SKA FÅ SKJUTA FÖR NÖJES SKULL. Speciellt inte våra rävar. För det var precis det som hände under påskhelgen. Helt plötsligt knatade ett par kamouflageklädda jägare ner i skogen och visslade med sin pipa. Den ont anade räven kom springande och skotten small av.
När en av dem dök upp även nästa kväll så stegade H dit för att prata med honom. Och lyckades uppehålla honom tillräckligt länge för att det skulle hinna skymma. Motiveringen "För att jag får" kom förstås upp och nä, det går ju inte att säga så mycket emot det. Speciellt inte eftersom han inte befann sig på vår mark. Fast han har inte återvänt åtminstone och nu går väl ryktet på byn att vi är rävaktivister. Fine by us. Rävarna får gärna ha en fristad på vår mark.
Och vet ni vad? Ryktet måste ha spritt sig, bland rävarna alltså. För igår kväll skuttade tre tjusiga rävar omkring i buskarna alldeles bredvid huset. Och i kattgården satt två fluffiga katter med stora ögon och iakttog de konstiga hundarna.
Heja! Mina idoler!
SvaraRaderaJag tänker så här också: om det blir för mkt rävar kommer de till slut inte ha ngn mat och så blir det balans. Naturlig balans är trots allt det bästa vill jag tro. Inte att det finns för mkt av en art för att människor ska kunna jaga dem i balans.
Precis. Fast den logiken verkar inte gå hem hos jägare. Men vi jobbar på med rävräddningen, eller ja, vi kan bjuda in alla djur när vi ändå är igång :)
SvaraRaderaJag är mkt stolt över er!
SvaraRadera